(4) Lisa "Lisen" Holmberg

Intervjun gjord med trådbandspelare i februari 1954 av Arvid Andersson i Vimmelstorp, Reftele.

Lisen: … å då flyttade jag hit och började med matservering. Å de hade jag så länge jag orkade ha det…

Intervjuare: Men nu när ni har umgåtts så mycket med folk och de har kommit och ni haft ert matställe, då har ni väl blivit som en psykolog så ni har förstått människor och deras sätt och sinne.

Lisen: Å, ja så hade jag den goda hjälpen, att om det var på Bruket någon av mina arbetare, eller någon av mina spisgäster, som kom ner och begärde sin avlöning, då förstod de på Bruket att de ämnade att sjappa iväg å inte betala maten. Så då kom springpojken från Bruket och så ifrån att jag skulle gå till kontoret. Då gick jag ner. Och då sa jag vad jag hade att få. Då räknade kassören ut vad jag skulle ha. Å då fick jag mina pengar och de fick sina. Och så fick de gå och sen gick jag…

Sonen Folke Holmberg i bakgrunden: Vilket år reste han till Amerika?

Lisen: Ja vad ska jag säga. Du var fyra år när våran far reste…

Intervjuare: Nu blev det en diskussion, om när maken reste.

Lisen: Ja.

Intervjuare: Hur många år var han i Amerika?

Lisen: Han var inte där många år, för han fick kolera och dog. Sen har jag hållit matservering och självt försörjt mina egna barn.

Intervjuare: Och det är åtta stycken?

Lisen: Åtta, ja. Och jag har klarat mig fint. Jag har aldrig fått så mycket som där ligger. För det ville de att… Jag blev nedkallad till kontoret gång på gång, att jag skulle få hjälp av både kommun och kontoret. ”Kom inte med några fattiglappar”, sa jag till mig. ”För jag klarar mig själv”. Sen gick jag hem. Och stod vid mina matagrytor. Och jag hade många snälla, snälla matgäster. Jag hade de från att de var helt unga tills att de gifte sig här på platsen. Så jag har många kvar.

Intervjuare: Men det har väl varit problem för er många gånger att klara sig?

Lisen: Det har det varit många gånger. Men det har gått bra. Jag har alltid varit betrodd. Det fanns ingen mjölk och ingenting då vi kom hit till Rydö. Jag åkte till Kinnared, till mejeriet där. Han hette Andersson, den som hade gården där. Och frågte om jag kunde få 50 liter mjölk om dan. ”Jajamen”, sa han. Han hade aldrig sett mig. Jag hade inga pengar och ingenting. Dagen därpå, jag kom hem, så stod det hundra liter mjölk på gården.